Fred

Vapnen är nedlagda, klorna är indragna. Det råder inte kärlek, men acceptans. Bara båda blir kliade av matte, kan man till och med tänka sig att ligga i samma säng!

Ljusare tider

Nu äntligen - advent! Visby är smyckat, och vårt lilla hus på prärien är smyckat. Dagen har ägnats åt adventspyssel. Glöggen har stått på hela dagen för doftens (och smakens förstås!) skull, och på cd-spelaren har julmusik snurrat. Under tiden har käre maken ömsom svärande ömsom gnolande spikat upp stjärnor, ljusdraperier, grangirlanger etc. Jag har bytt gardiner och satt upp ljusstakarna. Allt medan djuren förbryllat tittat på och också hjälpt till mellan varven.

Nu råder mysig frid i huset. Bosse har gått från gnolande till glatt och högljutt sjungande, djuren sover och snart ska vi äta julkorv och potatismos!

Kattskrället har börjat äta lite!

Endera dagen är det två veckor sedan Seved kom hem till oss. Vi var tvungna att skicka bort jycken några dagar så han i lugn och ro kunde vänja sig vid oss och sitt nya hem. Nu har hunden Shiva kommit tillbaka hem, ytterst förvånad över att den lilla tussen var kvar. Men faktum är att dessa dagar har gjort viss verkan. Seved fräser inte så fort han får se Shiva, och Shiva jagar inte längre Seved. Sakta närmar de sig varandra, jag vet inte vem som är mest nyfiken. Snart råder nog total fred här i Tidlösa igen.

Men matlusten är det sämre med. Stackars Bosse har haft ett sjå de senaste dagarna när jag har varit bortrest. Han har försökt allt - blött foder av alla de slag, torrfoder av alla de slag, rökt skinka, leverpastej, ost, abborre, mjölkersättning med och utan nappflaska etc. Vi kan öppna kattmatsbutik, kan jag säga. Det som har slunkit ner lite det senaste dygnet verkar vara pyttelite skinka och ost. Mjölk och grädde har han druckit hela tiden, däremot inte vatten. Men nu får han äta ost och skinka, huvudsaken han äter!

Han skuttar glatt mellan köksbord och köksbänk, medan Shiva avundsjuk betraktar gracen från sitt golvperspektiv. På köksbordet sitter han helst ovanpå det vi för tillfället läser. Här hjälper han Bosse med korsordet.

Han och Shiva är sanna glädjeämnen!

Nytt nattläger

Strax lägger jag huvudet på en ny kudde, på ett nytt nattläger. Den här gången i Alvesta. I går var det tillfälliga nattlägret i Oskarshamn. Jag sov osedvanligt dåligt, något jag är lite ovan vid. Halvdåligt, ok. Heldåligt som i nättras. ovant och hemskt.

Att konferera långt hemifrån har sina sidor. Dels är det rikt på nya erfarenheter med kollegor runt om som man annars aldrig träffar. Dels kan det vara påfrestande; resan som tar tid när man bor på ön, att vara hemifrån, nya sängar att sova i ensam och saker som ska fixas inför och efter. Jag blir alltmer bekväm.

I natt ska jag sova gott har jag bestämt mig för, eftersom förra natten var en smärre katastrof. Än var kudden för hög, än för låg. Än var det för varmt, än för kallt. Än för ljust, än för mörkt. Så där höll jag på hela natten. Nu har jag bestämt mig för en god natt, inför en dag med verksamhetssamtal inom mitt studieförbunds region.

Yogan ger mer än man fattar

Den som brukar läsa min blogg och ni som känner mig, vet att jag utövar yoga. Det är poweryoga sedan sisådär fem år tillbaka, och den senaste terminen även ashtangayoga. Jag känner starkt för att utveckla mig, och ashtangan är tuff och disciplinerad. Passar mig perfekt!

Jag är inte särskilt duktig, vad nu det är inom yogan som egentligen är helt prestationslös. Det jag menar är att om man betraktar mig under utövandet, tror jag inte precis man får en skönhetsupplevelse så man dånar. Dessutom är min kropp rätt "obändig" nu för tiden, och jag har mina skavanker. Höften är sned, och lederna protesterar ibland. Men då brukar jag tänka så här: hur vore det inte om jag INTE yogade?

Under yogapassen får jag inte bara svettas och mjuka upp kroppen, utan får även en stund av stillhet och meditation. Både kropp och knopp får sitt. Jag bara älskar det, och är så glad att jag hittade yogan (eller att yogan hittade mig, skulle jag snarare tro).

Att utöva asanas (yogaställningarna) är bara en del av yogan, som är en hel filosofi. Nyfikenheten på den ökar med tiden, och jag läser en del. Min slutsats kan bara bli - om alla yogade skulle det inte gå att bedriva några krig i världen. Omöjligt.

Namaste!

Att se resultat

Jag har klippt vår gräsmatta för sista gången i år. Krattade först upp löv och återstående äpplen. Liksom beredde trädgården på vad som komma skall. Nu känns det gott, nu kan vintern få komma när den vill. Ur trädgårdsperspektivet ska tilläggas, jag är ingen älskare av vinter och snö!

När jag gick där bakom gräsklipparen, fram och tillbaka på vår 2.000 kvm stora gräsmatta, funderade jag över detta med att se resultat av sitt arbete. Jag kände en nästan löjligt stark tillfredsställelse över de nyklippta strängarna och att den klippta ytan växte för varje vända jag tog över gräsmattan. Och så jämförde jag med det jobb jag gör dagligdags. Ett gott arbete, ett viktigt arbete, som gagnar många människor. Visst presterar jag resultat i någon mening. Nöjda cirkeldeldeltagare, växande medarbetare etc.

Men inte syns det som en nyklippt gräsmatta, inte.

Nej, jag tänker inte vaccinera mig!

Efter visst funderande, har både käre maken och jag konstaterat att vi avstår flunsavaccinet. Det enda som har fått oss att tveka är vår malaysiaresa i januari - det vore fasansfullt tråkigt att bli sjuk just då. Men varför skulle vi bli det, just dom två veckorna?

Jag gillar när naturen får ha sin gång. Vi är båda friska och starka såvitt vi vet, och klarar en influensa. Får vi den är det trist, men då får vi i gengäld ett skydd som räcker i flera år framöver. Kroppens eget, naturliga skydd vilket slår alla vaccinationer i världen. Det är inget manipulerande över det, utan det är äkta. Genom god hygien, yoga och ett positivt förhållningssätt inbillar jag mig dessutom att jag kanske rent av klarar mig utan att bli smittad!

Dom som tillhör riskgrupperna ska givetvis se till att skydda sig med vaccin, det säger jag inget om. Däremot är jag ytterst skeptisk till solidaritetsresonemanget. Det håller ju bara om alla är med. Och en sån här grej, kan man aldrig få alla med på (se bara på envisa mig!). Då är det bästa väl om de som inte bör få influensan vaccinerar sig, och vi andra riskerar att få den. Därmed får naturen ha sin gång.

Namaste!